Att minnas
solen håller på att gå ner vid den vita stranden. klockan är runt halv 6 och kvällssolen värmer skönt med sina sista solstrålar mot nacken och ryggen. Fyra vänner ligger bredvid varandra på varsin handduk. Man tillåter sig själv att slumra till lite. Så brottom är det ju faktiskt inte. Vi har hela kvällen på oss. Ett litet tag kan vi ligga kvar. Bara njuta. Ingen tid att passa. I paradiset finns inga regler. Sanden viker ju faktiskt inte ihop sig och flyttas in i någon bod. Den ligger kvar där, som gjort för våra färgglada handdukar och solbrända kroppar. Om man gnuggar benen mot varandra kan man känna sanden som fastnat av den kletiga solkrämen. Det är en känsla som man tycker är irriterande när man ligger där för stunden, men som man nu såhär långt efterråt bara vill ha tillbaka. Ge mig tillbaka sandkornen på benen. Ge mig tillbaka den kletiga solkrämen. Ge mig tilbaka som fula gråa duvorna som gick lite för nära huvudet.
Att ligga på en strand, i solnedgången och vara sådär skönt dåsig. Att vara just där med dina bästa vänner. Att inte ha några problem och ansvar. Att må bra. Att våga allt. Att vara brun.
Ingenting slår den känslan. Ingenting.
Ge mig tillbaka friheten. Ge mig tillbaka bekymmerlösheten. Ge mig tillbaka lyckan.
3 veckor kvar. 3 jävla helvetes veckor kvar. 3 jävla helvetesveckor av plugg.
Snart kommer friheten, och snart ska jag känna den där lyckan igen.
Men just nu är allt jag kan göra att tänka tillbaka, och längta så det värker.
Att ligga på en strand, i solnedgången och vara sådär skönt dåsig. Att vara just där med dina bästa vänner. Att inte ha några problem och ansvar. Att må bra. Att våga allt. Att vara brun.
Ingenting slår den känslan. Ingenting.
Ge mig tillbaka friheten. Ge mig tillbaka bekymmerlösheten. Ge mig tillbaka lyckan.
3 veckor kvar. 3 jävla helvetes veckor kvar. 3 jävla helvetesveckor av plugg.
Snart kommer friheten, och snart ska jag känna den där lyckan igen.
Men just nu är allt jag kan göra att tänka tillbaka, och längta så det värker.
Kommentarer
Trackback
