elvispojkar

När man tänker efter har man ju faktiskt levt väldigt länge. Två århundranden. Inte många som får varta med om det, eftersom det trots allt är 100 år emellan dem. Och många människor lever ju inte så länge.
18 år. Livet har ju faktiskt inte ens börjat. Ändå känns det som en evighets oändlighet. När ska livet börja? Man har varit med om allt och inget. Fast såhär i efterhand, när man har tid att sitta och tänka efter en dag.. eller en timme räcker väl egentligen. Så inser man att man faktiskt har vart med om en himla massa mycket ändå. Jag har ju lärt mig gå, prata (flera språk till och med), lärt mig skriva, springa, lukta, se, vara ledsen, vara sjuk, vara glad, vara frisk, känna glädje, känna oerhörd smärtsam sorg, lärt mig att det gör ont när man ramlar, att det pirrar i magen när man är kär, att det är en hemsk känsla att inte lyckas, att det är en helt fantastisk känsla när man lyckas, att vara arg, att vissa saker faktiskt inte går min väg, och att när det gör det känner jag mig bra. Jag har lärt mig att man blir full när man dricker, att alkohol frambringar lycka, endorfiner av kärlek, deppresion, ångest och allt där emellan. Jag har lärt mig att människor´och vänner sviker, och att vissa faktiskt alltid kommer att finnas där. Att ingen är perfekt. Att jag inte är perfekt. Att SL inte inser att det faktiskt är snö och vinter en gång om året. Jag har upplevt hur härligt det är att åka utomlands. Och hur skönt det är att komma hem. Jag har lärt mig att om man chansar kan det gå bra, och ibland dåligt. Att om man inte pluggar till ett prov, kommer jag faktiskt inte lyckas, jag har insett att jag inte kommer att plugga till proven 80% av gångerna även om jag sagt till mig själv att jag ska. Jag vet hur ledsen man blir när man måste flytta från allt som har varit tryggt, till ett helt okänt ställe på landet. Jag vet hur ledsen man blir när man sedan är tvungen att flytta tillbaka, till det som en gång var så tryggt men efter ett antal år blivit så främmande. Jag har lärt mig hur man överlever 18 år.
18 år. Det är ju faktiskt nästan 1/4 av mitt liv, vilket beryder att jag har cirka 3/4 kvar. Det låter ju jävligt lite nör man tänker efter. Så jag har nog varit med om en hel del trots allt. Jag har varit med om hur det är att vara ung helt enkelt.

Jag har tänkt på det där med bilden av hur man borde se ut. Hur andra vill att man ska vara. Dina föräldrar. dina vänner. Och jag har tänkt på det där med hur JAG vill att andra ska se på mig. Min familj, mina vänner, obekanta ansikten på stan. Hur vill jag framstå?
Det sägs att man ska gå mot strömmen. Gör inte som alla andra. Men alltså.. egentligen, hur jobbigt är inte det i längden? Man måste ju få träningsverk av att konstant simma åt det jobbiga hållet. Så ibland ska man nog släppa taget, låta strömmen föra sig dit den för alla andra. Det kan ju faktiskt bli bättre? eller så blir det inte det. Man får ju se liksom, om det skulle vara helt fördjävligt får man väl simma tillbaka.
Det kan inte vara helt lätt att jämt göra alla glada och nöjda. Själv försöker jag, men det lyckas sällan. Eftersom det i slutändan visar sig att när man försöer göra flera människor nöjda på samma gång, är det alltid minst en som blir besviken på sig. Så när ska man inse att det som gör en vän eller liknande bäst, är om man helt enkelt inte försöket så mycket, utan släpper tagen om ansvaret. Om det nu finns någon människa som har lyckats att tillfredställa alla människor omkring sig i större delen av sitt liv, skulle jag vilja ge den människan ett pris för att ha lyckats med något som är omöjligt.
Det finns dagar då man lyckas göra alla nöjda och glada. Så mamma inser att jag faktiskt vet hur man ställer in frukostdisken i diskmaskinen, och hur man bäddar sängen, så pappa faktiskt ser att jag förstått den delen i matteboken som han satt och förklarade för mig i tre timmar dagen innan, så jag låter min lillasyster låna den där tröjan, då jag hinner med den tidigare bussen och kommer 5 min innan lektionen börjar. Då läraren faktiskt ser att jag vet hur man gör läxan och när bussen och pendeltåget matschar på vägen hem.
Sen finns der ju dom dagarna då man helst av allt vill kräkas på sig själv och gräva ner sig djupt i snön. Där ingen kan se hur misslyckad man är.
Jag tror att allt det här bara är slumpen. Jag tror allt är slumpen egentligen. För det mesta.
Att vissa människor glider på en räkmacka genom livet, och att andra får nöja sig med en ostmacka. Det är slumpen.

Så istället för att tänka så måste man fokusera på det bra. För just idag mår jag ju faktiskt bra, jag är frisk, mitt hår känns helt okej och kläderna känns faktiskt helt okej rätt. Just idag mår min familj bra, just idag vaknade dom upp på rätt sida och just idag har faktiskt inte mormor så ont i benet som igår. Just idag hörde min bästa vän av sig, just idag har jag fått höra att det finns någon som tycker om mig för den jag är.

Lycka kan vara en chokladkaka för stunden.
Lycka kan vara en berlock runt halsen.
Lycka kan vara två berlocker runt halsen.
Lycka kan vara solskenet jag fick i ansiktet när jag drog upp persiennerna.
Lycka kan vara att jag råkade plocka ner en rosa penna i väskan imorse.
Lycka kan vara att jag hann äta frukost.
Lycka kan vara det allra minsta.
Men som betyder mest i hela världen just för stunden.
Det kan vara något litet i livet, men stort för stunden.
Just därför är det något man ska ta vara på, vara glad över.

Men det glömmer man ofta bort inte långt efter.
Dagen efter är det en grön penna du vill ha, men den rosa ligger kvar. Attans.

När det är vinter längtar man något fruktansvärt efter sommaren, när det är sommar kan man tycka att det skulle nog vara skönt med lite kyla ändå, och julen är ju ändå härlig och stämningsfull.
Aldrig kan en människa bli nöjd. Men det är nog något som ligger i dens natur. Inte något man kan göra så mycket åt trots allt. Så det får helt enkelt vara så. När man har något vill man ha något annat, och när man väl har det duger det inte längre. Det andra var ju inte så tokigt ändå.
Men jag tror vi måste få ha det så. Det måsta vara sommar för att man ska få längta efter vindern. Och det måste vara vinder för att värmen ska bli saknad.
Du måste få något för att inse att det inte var så speciellt,eller att det var helt otroligt bra. Och du måste förlora något för att inse hur det känns.
Jag tror inte att det finns en enda individ på planeten som någonsin blir nöjd. Inte ens hundar. Inte ens myror.

Men, det är nog inte så lätt att vara hund. Dom är ju trots allt bara hundar. Och det är nog inte så lätt att vara människa. Vi är ju trots allt bara människor.

Jag ville inte komma någonstans med detta. bara något som flög i mig. en liten tanke som fladdrade förbi. Sånt händer ju faktiskt ibland.